Det blev inte riktigt som jag tänkt. Det känns å andra sidan helt rätt och jag är glad att jag inte ansträngde mig mer. Att resa runt med fyra små barn och ett gäng ryggsäckar, en vagn och en man räcker gott och väl som sysselsättning. Thailand är underbart och skitjobbigt. Du vet aldrig vad du får och att glida runt var inte riktigt så enkelt som vi trott då de flesta vill krama ur oss våra ickeexisterande pengar.
För att göra ganska många veckor och massor av händelser lagom korta så tar jag det snabbt. Efter en flygresa till Phuket, en lokalbussresa till Krabi, en longtailbåt fram och tillbaka till några öar, ett dygn i djungeln vid Khao Sok och en trång bussresa därifrån efter att barnens ben blivit blodiga av iglar hamnade vi i Surat Thani, rätt hemska Surat Thani. P.g.a. det blåsiga vädret var den lilla trätrålaren till Koh Pha-ngan inställd natten då vi tänkt åka över och vi tog in på hostel. Väl på väg nästa morgon blev vi tvungna att köpa biljetter till barnen som egentligen skulle vara gratis då vår Tuk-Tuk plötsligt stannade och en kvinna dök upp från ingenstans och krävde att vi betalade om vi ville vidare. Snabb som bara en tjyv kan vara tog hon våra pengar och bytte ut vår biljett för två mot ännu en biljett för två och vi får hoppas att pengarna gick till något fint och att det hela bättrade på hennes karma.
Vi spenderade tre veckor på ön och åt helt oväntat i princip alla våra måltider på fantastiska Srithanu Kitchen. Att hyra mopeder kostade 150 baht per dag och ibland lyxade vi med två, oftast ingen alls och då och då endast med en och lät de stora barnen stanna hemma i vår bungalow medan vi körde i omgångar för att nå vårt mål. Barnen gick på Yogakurs och träffade nya kompisar, men mest charmade de thailändare och badade. Badade lite mer och samlade en snäcka, eller tjugo. På något nästan magiskt vis så är livet med fyra barn ändå ganska hektiskt. Det är nästan så att vi undrar hur vi orkar med vårt vanliga liv hemma i Stockholm i lägenheten på 35 kvm, två trappor upp. Samtidigt har vi vårt liv hemma att tacka för att vi orkat bo de allra flesta nätterna i små skyffen med dubbelsäng, vi är ju så att säga vana att leva som sardiner i en burk. Och har man en hav 15 meter från dörren så är frihetskänslan ändå något annat än ute på vår trånga gata hemma i storstan.
